Detta har nog varit den tråkigaste veckan sen jag fick min son. Vi har varit hemma och sjuka. I vanliga fall är vi iväg på massa olika aktiviteter varje dag. Denna veckan har vi knappt träffat några andra människor.

Det enda jag har velat göra är att sova men det vill naturligtvis inte sonen, inte när jag vill iaf.

Det är riktigt tufft att vara sjuk när man e ensamstående me en son på 5månader. Man har knappt ätit nått och allt annat husligt har oxå blivit lidande. Har endast gjort det man har varit tvungen att göra.

Pojken tycker väl inte heller att man har varit världens roligaste mamma denna veckan. Har inte orkat busa lika mycket me honom.

När man är sjuk önskar man verkligen att man hade en kille som kunde pyssla om en. Finns det inte nån man kan hyra? :)

Jaja vi får hoppas att det blir en rolig helg iaf :)

När jag fick veta att jag var gravid så va jag bara i tredje veckan och inlagd på psyk för mani.

Det var blandade känslor över att vara gravid, jag hade pojkvän och så men vi hade inte varit ihop så länge och han bodde tre timmar me bil från mig.

När jag berättade för honom att jag var gravid ville han att jag skulle göra abort. Han sa att han gärna ville ha barn ihop me mig men inte just då. Själv visste jag inte vad jag ville.

Vi bodde ju trots allt långt ifrån varann, han hade två barn sen tidigare och jag var sjuk. Vi bestämde oss för att göra abort, jag bokade tid och allt men samma dag som aborten skulle ske ändrade jag mig, jag ville gärna ha detta barnet. Killen blev inte så glad men va ska mn göra.

Efter ett tag vande sig killen vid tanken att bli pappa igen och såg framemot detta. Han ville att jag skulle flytta upp till honom.

När jag var i fjärde månaden ungefär hörde jag inte av honom mer förrän senare i graviditeten. Det tog bara slut och jag vet inte ens varför, men det va skönt att jag inte hann flytta upp till honom och lämna min familj.

Han hörde väl av sig när jag var i sjunde månaden och låtsades som om inget hänt, inte ens en förklaring.